livetsbergodalbana

År 2010 går obönhörligen mot sitt slut. Ett år är till ända. Ett år som kanske inte blev som jag hade önskat, åtminstone inte de 4 sista månaderna.
Ibland är det tur att man inte vet vad som ska hända i ens liv. Man kan aldrig stå föreberedd för det som händer. Chocken slog till med besked i september när beskedet om cystor på äggstockarna kom. Jag trodde först inte att det var så allvarligt. Hoppet är det sista som överger människan. Men med fler provtagningar och röntgen insåg jag så sakta att allt inte var som det skulle.

Nu har drygt 2.5 halv månad gått sen operationen. En tuff tid efter operationen med ett sår som blev infekterat, smärta i sår o buken, o sen en inledande cellgifts behandling i början på november.

Men trots allt så går livet vidare. Det blir aldrig som det var innan cancer beskedet. Det är en tuff match min kropp genomgår nu.
Nu är det halvtid, 3 cellgifts behandlingar avklarade och 3 behandlingar återstår under 2011. Men segern ska gå till mig................ JAG SKA BESEGRA CANCER MONSTRET!!! Det är den enda utgången på denna period i mitt liv.

Det är inte alltid lätt och tänka positiva tankar i alla lägen. Många negativa tankar och känslor har farit genom min skalle och många tårar har fällts. Många vaken nätter har jag kämpat mig igenom, men tack och lov sover jag mycke bättre numera.

Till er som läser mina tankar ur mitt eget Berg och dalbane perspektiv, vill jag önska ett riktigt GOTT NYTT 2011.

Nyårskramar fr Lotta

Aldrig att jag trodde att man kunde bli så däckad av en cellgifts behandling. Men det kan jag intyga nu att man kan.

Ingen som inte genomgått det jag går igenom nu- kan förstå hur cellgifterna påverkar min kropp. Cellgifterna har ju en uppgift att döda ev kvarvarande ilskna cancer celler och att förhindra/förskjuta ett ev återfall med cancer.

Men cellgifterna ger sig ju på mina friska celler i kroppen åxå................. Slår ut det lilla friska goda som finns i min värkbrutna kropp.
Ischiasvärken däckade ju mig redan vid min första cellgiftsbehandling. Den värken finns kvar i min fot fortf- men har tack o lov mattats av en hel del. Känner myrkrypningar o lite känselbortfall fortf i foten - men den inflammations hämmande medicinen har hjälpt mig.

Efter den senaste behandlingen har immunförsvaret slagits ut rejält. Har en konstig värk i båda benen, fr låren och neråt. Är muskelsvag i benen och måste använda rullator vid förflyttningar inomhus. Har ej ork att ta mig ut i vinter vägväglaget med rullatorn, så jag tillbringar mina dagar inomhus. Usch fy - det känns långt till våren och framför allt barmark...............

Cellgifterna slog även ut mina slemhinnor på olika ställen i min kropp. Munslemhinnan blev ju påverkad redan vid min första cellgifts kur. Att inte känna vad mat eller dryck smakar är inget vidare. Därtill blåsor i munnen bläääää.
Slemhinnorna i underlivet blev påverkade efter denna behandlingen, inte alls trevligt.................... Och nu har jag blivit hes till råga på allt.

Vad mer kan man få i biverkningar??? Jag är skit trött på att inte få känna mig pigg. Min behandling är under en begränsad tid, det vet jag. Och hälften av behandlingarna har jag fått nu. Återstår alltså 3 behandl tillfällen under 2011.

Det som gör mig så oerhört sårbar och sorgsen är att jag lever utan en partner vid min sida. Är det nån gång jag önskar jag delat mitt liv med en kärleksfull person- så är det nu. Det är skit tufft och inte ha nån nära vid sin sida i denna situationen jag befinner mig i.

Visst finns familj o vänner - men alla har nog med sitt. Och vissa vänner hör inte alls av sig som förr. Tur jag har några få vänner som jag har mycke telefon kontakt med i alla fall.

Min största sorg just nu är att sonen och hans tjej flyttar till huvudstaden om nån vecka. Allt har gått mycke snabbt med jobb o bostad för dom, fast jag vetat om att dom vill pröva sina vingar länge. Men nu är det definitivt klart med flytt och det känns tungt i mitt hjärta. Det är inget jag ska eller kan förhindra, men oj vad jobbigt det kommer bli. Jag och sonen har en bra o nära relation, och han har funnits vid min sida i både med- och motgångar i livet. Jag har även stöttat honom i flera tunga perioder i hans unga liv. Så banden är starka.

Allt känns extra känslosamt just nu. Men det kommer väl kännas bra så småningom. Blir inte lika lätt att träffas och få hjälp av dom, och jag kanske inte orkar sitta i timmar på en buss till stor staden. Men det finns ju tele, sms, msn tack och lov.

Julafton kom och passerade tämligen fort förbi. Men jag började min julafton med en tallrik risgrynsgröt och några julskink mackor - det hör liksom till. Frukosten avnjöts framför tv och Nyhetsmorgon, blev en lugn start på julaftonen.

Eftersom både min son och min syster tillhörde den skara som jobbade på julaftonen, så skulle vi avnjuta julmaten först kl 17 hemma hos min mamma. Så hela dagen kunde jag ta det lugnt i hemmets sköna vrå.

Jag tände massor av ljus och bara njöt av stillheten och lugnet. Jag behövde ta det lugnt. Min kropp påverkas mer och mer av cellgifterna som pumpas in i mitt blodomlopp. Nu efter den 3e cytostatika behandlingen märker jag än mer hur biverkningarna slår till mot kroppen. Tröttheten är enorm- den däckar mig verkligen. Orkeslösheten likaså, inatt och idag på juldagen har det värkt konstant i båda mina ben. Det är en värk som inte liknar den reumatiska värken, denna värken är molande på nåt sätt. Som om inte detta vore nog, fick jag en svamp infektion i underlivet -
detta är vanligt enligt svaret fr sköterskan på gyn avd. Utöver dessa besvär, som räcker mer än nog - så känner jag inte vad maten smakar det minsta. Inget kul - men är övergående besvär tack och lov.

Nog om alla mina besvär, min son kom till mig så vi kunde se en del av Kalle Anka tillsammans. Det var ju trevligt såklart. Sen bytte vi om till andra kläder och jag åkte med sonen bort till mamma. Julmaten var framdukad så vi högg in på maten direkt.
Tyvärr blev det inte så mycket ätit, men sillen, laxen, ägghalvor, Janssons och julskinka fick jag i mig trots allt. Plus en hel del julmust och cider.
Mamma hade åxå tänt massa fina juleljus vilket gjorde allt till en trivsam stämning.

Vi tillbringade några timmar tillsammans och hann utöver julmaten trycka i oss glögg, pepparkakor, mammas goda kavlade kanel hjärtan kakor och godis såklart!!! Allt detta gjorde såklart att behovet av ett glas Samarin hade prio 1 senare denna julafton....................

Så var ännu en julafton till ända. Vi har verkligen dragit ner på julklappar, skönt det faktiskt. Kan bli så hysteriskt annars. Sonen önskar sig alltid pengar, och det är ju lätt fixat och alltid omtyckt.
Jag fick en lång fin vit tomte av sonen och hans tjej- tomten står så fin i min bokhylla nu. Ska bara ge han ett namn, min fina hustomte. Jag kommer nog på nåt bra namn, låt mig tänka.............

God fortsättning på julen och fortsätt njut av alla tusentals juleljus som ger sån stämning.

Igår onsd 22 dec var det dags för cytostatika beh nr 3. Har kännt mig utslagen ett bra tag nu med trötthet och orkeslöshet - så det fick bli taxi till sjukhuset kl 7.30. Tur var det att jag tog det beslutet, för det var 21 minus grader ute................ Inte sant 21 minus grader brrrr. Så det var skönt o sätta sig i en varm bil kan jag lova.

En ny cyto sköterska mötte mig på avdelningen, ny för mig i alla fall. En proffsig och väldigt mjuk och omtänksam person. Jag kände mig trygg i hennes omvårdnad.

Mina prover var bra och cancermarkör provet låg på låga 19!!! Yes va bra.
Dagen på avd 5 på länssjukhuset i Kalmar, började med en god frukost för min del. Te, mackor, ägg och juice. Smakar alltid lika gott.

Läkaren ville prata med mig lite o kolla hjärta och lungor. Han kollade mitt operations sår och är förundrad hur fint jag läkt ihop, förutom att naveln vätskar lite. Han sa även att personer med övervikt ofta får problem med buken efter operationen. Men allt har läkt ihop fint inuti min buk och ej gett mig några besvär. Jag hävdar att min positiva inställning gör otroligt mycket och läkaren höll verkligen med.
Jag fick även svar på en del andra frågor.

Jag är en sån person att jag vill veta allt. Så jag frågade hur en framtida prognos för ev återfall av cancer i min kropp ser ut. Efter avslutad cyto behandling får jag gå på kontroller under en 5 års period. Täta kontroller först och sen mer sällan. Gyn undersökningar och även röntgen undersökningar blir det.
Min chans att klara mig från mer cancer är 50 % - alltså fifty fifty!!! Vilket då innebär att risken för nya återfall är 50%.
Min ledgångsreumatism, sjukdomen SLE och min övervikt innebär att jag är i risk zonen för nya återfall. Men nu
jädra ska kroppen och hjärnan fyllas med positiva tankar för att allt ska gå bra och att jag ska må bra.

Mina 2 olika cellgifts preparat kopplades via dropp och fyllde mina blodbanor. Även premedicineringen med kortison, Tavegyl och medicin mot att skydda magslemhinnan - gick in i min kropp. Jag vart oerhört trött denna behandlingsdag, sov en stund på förmiddagen och även efter lunchen. Men tiden går ju snabbare då och det är positivt.

Luncen var oerhört god: Biff Stroganoff med ris och rårivna morötter, ett päron till efterrätt. Jag blev glatt överraskad att maten var så välsmakande, sjukhusmaten brukar inte smaka nåt vidare.

Tyvärr kom inte kuratorn och träffade mig denna gången. Brukar alltid kännas så bra att få prata av sig med henne. Få sätta ord på tankar och känslor, det är en bra bearbetning. Men jag pratar ju med en del vänner och familjen åxå, plus skriver här på bloggen - det är bearbetning av känslor det med.

Jag är nu halvvägs i min behandlingsplan. Det känns oerhört skönt att jag fått 3 behandlingar detta året och att jag ska ha 3 behandlingar nästa år med start 13 jan 2011. Det ska säkert gå bra då med. Sen går vi en vår till mötes och jag kan ladda ny energi till min kropp med utomhusvistelser på min altan och pyssla med blommor- det ger mig kraft. Och även vistas en del vid havet - det fyller på mina energo dipåer åxå.

Min son kom och hämtade mig på sjukhuset idag och vi uträttade en del ärenden. Känns bra att han ställer upp på lilla mamma. Men nu flyttar min plutt med sin tjej till Stockholm i januari- dom vill vidga sina vyer en del och pröva på jobb och boende i storstaden. Känns ju lite trist såklart, att inte kunna umgås lika lätt med dom, men tack o lov för datorn. Vi kan hålla en bra kontakt genom Facebook och msn ju.

Kan inte sova inatt, detta beror nog på kortison dosen. Jag får överskotts energi på nåt sätt och kan inte sova. Lika bra och gå upp ur sängen då och inte ligga där och vrida mig. Kände för och skriva detta inlägg istället. Så nu vart detta klart. Ha de gott alla som läser detta!!

Är några dagar sen jag skrev förra blogg inlägget, men varit mycke annat denna helgen.

I fredags kväll kom 3 av kusinerna på liten julträff hos mig. Tyvärr var en del sjuka och någon jobbade, men vi hade trevligt den lilla kusin skaran.
Julgröten och julskink mackorna smakade utsökt gott. Likaså glöggen o pepparkakorna gled ner i våra magar. Som om inte det vore nog, så kastade vi oss över skumtomtar, ischokladen, polkagris käpparna och lite nyttiga mango skivor och physalis.

Sedan vidtog det sedvanliga Julklapps spelet. Alla hade med 2 julklappar var och tärningen gick laget runt. Varje gång det blev en 6a fick man ta ett paket. När paketen var slut på bordet, fick man ta paket från varandra. Det blev världens huggsexa om vissa paket. Jag hade slagit in mina paket i brunpapper med en "gördel" av en gammal gulnad dagstidning plus lite bruna snören. Ett annolunda paket som lockade hugade paket spekulanter............. KUL I JUL!!!

I söndags firade vi sonens 25 årsdag hos mig. Tur att det finns ställen som är duktiga på att göra smörgås tårtor och även goda tårtor. Jag hade beställt allt på Maxi i Kalmar.
Div ommöbleringar behövdes för att gästerna skulle sitta bekvämt. Det blev ett trevligt 25 års firande, med gott att äta och trevlig samvaro. Sonen blev nöjd med sina presenter, vilka till största delen bestod av pengar.

Efter denna helgen med sena kvällar - 3 nätter i rad ( vilka var självförvållande), tack vare att jag är pratglad av mig. Alltså telefon prat i timmar ;=) - så är jag rejält däckad av trötthet.

Säkert påverkar min cellgifts behandling det hela åxå, har kännt lite illamående idag med. Känner även en begynnande förkylning i kroppen. Hoppas bara att jag får min cellgifts behandling på onsd - är väldigt inställd på det. Men allt beror på hur mina blodprover är och hur jag mår på onsdag.

Men jag håller alla tummar jag har för att det ska gå min väg.



Min älskade son och "Göte"

Jag lever varje dag med 3 kroniska (livslånga) sjukdomar, ledgångsreumatism, Sjögrens syndrom och SLE. Jag har accepterat och lärt mig leva med dessa sjukdomarna. Daglig värk någonstans i kroppen är vardag för mig, värken gör mig väldigt trött. Dessutom är jag trött av cellgifts behandlingarna nu åxå. Får ta vilopauser under dagen och lägga mig och vila för att ladda ny energi.

Mitt hem är ordnat så att min hem miljö funkar bra för mina behov. Trösklarna är borttagna, jag har inget badkar utan en rymlig dusch. Mitt kök byggdes om och anpassades för drygt 6 år sen. Det ser absolut inte handikapp anpassat ut mitt kök. Men spisen är höj- och sänkbar, så jag kan sitta o laga mat t ex. Ugnen är separat och placerad i midjehöjd, så det är lätt att sätta in och ta ut gratäng formar och bakplåtar enkelt utan o böja sig ner eller va rädd för att bränna sig. Alla underskåpen ersattes med lättöppnade djupa lådor som rymmer livsmedel och mitt vardags porslin på ett väldigt lättåtkomligt sätt.

Jag är så glad och tacksam att mitt kök funkar så bra för mig nu när min ork tryter och jag vissa dagar måste sitta och laga min mat eller tillreda min frukost. Tack vare en god och genomtänkt planering vid ombyggnationen så funkar köket i alla lägen.

Jag har även fått ta till rullatorn inomhus och utomhus som ett stöd i livet. Det var när ischiasen slog till den 11 nov som jag fick börja använda rullatorn och stödja mig mot. Utomhus i halkan och snön behöver jag åxå använda rullatorn. Jag är livrädd att halka omkull och slå mig rejält.

Idag stod ett besök på ortoped tekniska på agendan. Duktiga Anita tog hand om mig. Nya sandaler/inomhus skor skulle provas ut. Allt är handgjort på dessa sandaler, ett avtryck av min fot görs. Så sandalen sitter verkligen bra när den väl är färdig. Jag har valt en tvåfärgad sandal. Svart o röd lack!!! Blir så läckert.
Jag provade även ut en ny bh, så underbart o kunna få hjälp med en bh som verkligen är ett bra stöd och dessutom är snygg.

Det snackades om snökaos under dagen idag. Men det blev inte så mycket snö som det pratades om. Däremot var blåsten hård och snön yrde rejält. Men det gick bra och köra bil trots allt.

Resten av kvällen laddar jag ny energi framför tvn och datorn. Jag har en intensiv helg framför mig med massa roligheter; kusinträff och 25 årskalas.



Fanfar och salut för min son som fyller 25 år

Dagar läggs till dagar och halva december har snart gått. Det är endast 10 dagar kvar till julafton.
Fast jag är ju sån att jag älskar advents tiden mer än själva julafton. Att pynta mitt hem med allehanda julsaker, julgardiner, röda juldukar o massa ljus det är julmys för mig. Julafton är förväntningarnas dag, alla ska va glada o lyckliga, god mat ska ätas och julklappar ska inhandlas o delas ut i överflöd - nej tack säger jag.

Självklart ska man samlas i familjen eller vänkretsen och umgås och äta lite lagom med julmat. Ta det lugnt och inte stressa hit och dit under julafton. Oftast är det bra program på tvn, så där hamnar jag säkert i tv fåtöljen.
Sen min skilsmässa är det inte lika kul med julen. Då var vi en familj. Sonen är ju vuxen nu och har sitt liv och sin flickvän.

Dessutom kommer jag att få min 3e cellgifts behandling den 22 dec, så jag kommer kanske vara påverkad av den under jul- och nyårshelgen. Tröttheten finns ju redan nu, och jag blir mer och mer påverkad av behandlingen ju fler behandlingar jag kommer få. Så jag inriktar mig på en jul- och nyårshelg i stillhet med mycket vila.

Jag kan ju alltid lyssna på vacker julmusik fr cd eller på Spotify. Läsa tidningar eller böcker, lösa korsord, prata i telefon med nån som är lika pratglad som jag, och givetvis hålla kontakt med vänner via datorn.

Har inga problem med att få dagarna fyllda med innehåll. När orken inte finns där, så sjunker ambitions nivån en hel del.
Men jag har lite trevligheter att se fram emot till helgen;

- på fred kväll är det kusinträff hos mig- alltid lika trevligt. Julgröt o skink macka, glögg o gotter plus ett kul julklapps spel blir det under kvällen.

- på lörd kommer min bror med familj till mamma, då blir det att träffa dom. Var länge sen vi sågs.

- på sönd ska vi fira sonens 25 årsdag här hos mig. Smörgåstårta kommer det att bjudas på och nåt gott till kaffet. Sonen älskar marsipan tårta så det blir nog det.

Så helgen har jag inga problem vad jag ska göra. Får vila en hel del innan dess för att få kraft och energi och vara med på allt det roliga.

Detta blev lite samlade tankar från mig en vanlig tisdag i december 2010.



Mitt julpyntade köksfönster

En stilla vy fr hamnen i Färjestaden. Så underbart och bara sitta här
och ladda ny energi



Havet ger mig sån energi, denna bild är tagen på handikapp badet
på Koudden, norra Kalmar. Ett underbart ställe med lugn o ro för själen



Jag älskar och pyssla om mina blommor på uteplatsen under våren
och sommaren



Min kreativa sida är en stor del av mig



Änglar finns dom?? Jo det gör det definitivt

Att vilja men inte orka - det är jobbigt. Hjärnan vill så mycke, men kroppen verkar inte följa med i samma takt. Detta är vardag för mig numera. Att göra den allra enklaste syssla i hemmet kan vara enormt ansträngande.

Jag får vila ofta och mycke det är bara att inse att så är tillvaron nu. Men jag har ju all tid i världen egentligen. Vissa morgnar är det såååå tungt att bara få benen över sängkanten. Men då är det bara att bestämma sig för att jag SKA GÅ UPP NU!!!! Efter en stund i en varm skön uppmjukande dusch så är jag i alla fall lite på G.

Några värktabletter o en tallrik yoghurt är en bra start på min dag. Sen vidtar att få på sig kläder, lite frukost med te o mackor och ännu mer mediciner. Besök och hjälp fr hemtjänst personal och kommunens sköterska är dagliga punkter på dags schemat.

Men dygnet har ju 24 timmar och vissa dagar kan tyckas oändligt långa. Gäller ju och fylla dagarna med nåt meningsfullt innehåll. Datorn är jag tacksam över- den underlättar för mig och hålla kontakt med flertalet vänner via msn och Facebook. Jag älskar och snacka i telefon så blir nog ett par timmars telefon snack dagligen åxå............

Att läsa eller se på tv är ju inte så ansträngande, så det blir mycket sånt.

Lite mat att stilla hungern med är åxå ett måste. Det blir enkel snabb mat för min del, har inte lusten eller orken att stå nån längre tid vid spisen. Eller stå gör jag inte vid spisen, kan tack och lov sänka ner spishällen så jag sitter och lagar min mat pga muskelsvaghet i benen.

På nåt sätt så går dygnets timmar ändå, och helt plötsligt har ännu en vecka passerat förbi. Och jag hänger liksom bara med.

I lörd kväll var sonen och hans tjej hos mig. Lite smaskig pizza och nyttig sallad fyllde våra magar innan vi började med mandelmasse godiset. I familjen har vi under flera år tillverkat mandel masse godis till jul. Vi plattar ut skivor av mandelmassa och tar ut figurer med hjälp av mini pepparkaks formar. Gör även kulor av mandelmassa fyllda med nougat och sen rullar vi kulor och figurerna i smält blockchoklad och toppar dom med karamell strössel. Smaskigt som bara den.

Blev även lite Dansbandskamp i bakgrunden fr tvn. Och visst vann rätt dansband, Elizas är jätteduktiga. Dom kommer nog gå långt och få massa spelningar framöver. "1 2 3 du hänger väl me.............." en låt som bara fastnar i skallen spelad av Willez.


Vintervy fr min uteplats



Sommarvy över min uteplats. Längtar efter denna grönskan!!!!

När en människa drabbas av sjukdom eller nån form av kris i livet slås den invanda tillvaron i spillror.
Tryggheten med det vardagliga livet och allt vad det innebär kastas omkull och det blir ett inferno av tankar, känslor, bekymmer, sjukdom, gråt, ilska, rädslor - ja allt jobbigt slår till med kraft.

Att vara den drabbade är svårt - men det finns ju allt som oftast nära familje medlemmar, släkt och vänner runt den drabbade som åxå berörs på ett eller annat sätt. Dom närstående hamnar ju självklart i chock tillstånd och visar rädsla och ångest över det som hänt. Olika människor reagerar självklart olika. Många vet inte vad dom ska säga till den drabbade eller hur dom ska bete sig över huvud taget.

Men det allra viktigaste är inte vad en anhörig eller vän säger eller gör - bara att hon eller han finns där och inte sviker i en sån situation. Det enklaste är att säga: jag finns här för dig, säg till mig om jag kan göra nåt för dig!!! Och hör av dig någolunda regelbundet med ett tele samtal eller ett kort besök. Det behöver inte vara till krånglat på nåt sätt.

Allt för många visar dock sin rädsla eller är oförstående för vad som drabbat den anhörige. Be den sjuke i så fall berätta vilka besvär/symtom/bekymmer hon har. Men sen finns det tyvärr människor som helt saknar empatisk förmåga tyvärr............

Jag skulle önska att jag inte alltid ska behöva be om hjälp. Jag har tidigare i livet haft svårt att be om hjälp i olika situationer. Men har genom åren fått inse att jag måste göra det när jag inte själv orkar eller kan göra allt.

Under min pågående cellgifts behandling är tröttheten det som däckar mig mest och påverkar min livssituation väldigt mycket. Att klä på mig, ta rullatorn upp till garaget, ut med bilen o sen t ex åka iväg och handla matvaror är som att bestiga ett högt berg. Det kräver en enorm energi insats från min sida och den energin saknar jag nu tyvärr.
Önskvärt vore då att någon i min närhet frågar mig om jag behöver handla något - när dom ska iväg och göra sina inköp. Men icke.................... det blir för besvärligt!!!! Man slutar aldrig förundras.........

I onsd hade jag äntligen tid hos en duktig ortoped läkare, som skulle undersöka mina ischias besvär.
Som jag längtat efter denna dagen. Efter en månad med vansinnig, ja djävulsk nervsmärta i mitt vänstra ben, så ville jag få besked hur länge jag skulle ha dessa besvär och vad som kan lindra dom.

Nu har ju dom allra värsta smärt topparna klingat av en del, och smärtan är främst lokaliserad till foten. Nervsmärtan fr skinkan o ner i låret håller sig betydligt lugnare numera.

Vad säger då farbror doktorn??? Jo såna här ischias besvär kan sitta i 3-4 månader!!!! GRATTIS............. näää fyyy
fasen säger jag. Visserligen klingar smärtan av mer och mer, men ändå.

Gilla läget och hoppas inte det tar så pass lång tid för min del. Ischiasen är som regel alltid kommen fr ryggraden o diskarna där. Det kan komma plötsligt, jo tack jag vet : som en blixt fr en klar himmel. Man kan lägga sig på kvällen utan o känna några som helst besvär och sen vaknar man med världens ischias värk. Tröttsamt läge.

Dom inflammations hämmande tabl jag tagit dom senaste 2 veckorna har sannerligen hjälpt mig. Det pågår en inflammatorisk process och den ska angripas.
Så det är bara o fortsätta medicineringen och försöka leva livet så normalt det går. Även om jag ser ut som "halta Lotta" där jag vankar fram i livet.......................

Jag var med goda vänner på en inspiriations kväll på Blomsterlandet igår kväll. En mycket trivsam stund där kunnig personal visar och inspirerar till julens blomgrupper, dörrkransar och hur granen kan kläs vackert.

Lite glögg, pepparkakor, clementiner och mina favoriter Skumtomtar - blev vi alla bjudna på. Gott och juligt!!

Dom använde små taklökar och avskalade vita hyacinter en hel del, plus amaryllisar som snittblommor. Enkla dörrkransar i form av hjärtan med olika sorters mossa plus ett enkel pynt kan förgylla vilken dörr som helst.



Min design på en dörrkrans med en liten go handgjord tomte i.

Återvinning är bra för oss alla, släng aldrig nåt - det mesta går att återvinna. Ja det är väl en sanning med modifikation, men det ligger nåt i det hela.

Jag älskar ta vara på saker, det märks i mitt hobbyrum om inte annat. Och naturen är en stor skatt för en kreativ människa som mig. Tänk vad mycket fröställningar, fina grenar, kottar etc det finns där.

Makrill i tomatsås är super gott, tycker både jag och katten. Sen blir man intilligent åxå!!! Omega 3 - ni vet..........
Så inte slänger vi alla tomma makrill burkar - nej dom återvinns minsann till små Tittskåp á la Lotta.

Som jag skrivit tidigare är skapande verksamhet nåt mycke betydelsefullt för mig. Att få en idé i skallen, kanske sett nån detalj nånstans i en tidning eller utomhus i naturen t o m - och sen omvandla denna idén till nåt eget, detta gör mig hel som människa.
Jag känner sån glädje över att få skapa med händerna, behöver inte va några märkvärdiga eller dyra saker som tillverkas. Huvudsaken är att få utlopp för den kreativa ådran jag bär inom mig.

Här visas en del saker jag tillverkat genom åren:


Material från naturen med mina handgjorda vättar




Några betongsaker som jag sålde på Skördefesten 2009.

Hur skönt är det att vakna ett flertal gånger varje natt och formligen bada i sin egen svett??? Så fruktansvärt jobbigt och ofräscht - fy fasen.

Efter min stora underlivs operation där alla mina kvinnliga organ togs bort, då hamnade jag direkt i klimakteriet med stort K!!!!
Jag hade börjat känna av värme vallningar redan tidigare, dom kom som "ett brev på posten"  när jag fyllde 50 år kändes det som då. Inget man ville ha precis, men jag var ju förberedd på vissa besvär.

Men att jag skulle svettas såna kopiösa mängder hade jag aldrig kunnat ana. Och inte behöver jag ens anstränga mig, svetten pressas ur min kropp ändå.................................. Värst är det på nätterna, när jag vaknar till och kroppen strålar ut sån värme - som om det vore ett vulkan utbrott. Täcket åker av hastigt, kippar efter luft - men borde djup andas i detta läge. Bara vänta på att värmevallningen ska klinga av, men det tar en god stund tyvärr.

Kroppen badar i svett, lakanet fuktigt under mig. Huvudet mot huvudkudden och nackhåren dyngsura. Var är min handduk? Måste torka svett...................... För det mesta har jag en liten handduk bredvid mig, oftast uppblött i kallt vatten. Finns kanske lite fukt kvar i handduken att torka ansiktet med i alla fall.

Men inte går det att somna om i detta läget!!! Upp och ut på toa o blaska av kroppen med svalt vatten- så kropps tempen går neråt något i alla fall. Vissa nätter måste lakan och/eller örngott bytas, inte kan jag somna om i fuktiga lakan.

Det dumma är att jag ej får ta något hormon preparat för att lindra dessa besvär. Normalt sett kan man som kvinna få östrogen utskrivet för att lindra besvär som värmevallningar/svettningar mm.

Det enda svar jag får när jag påpekar för läkaren hur jobbigt dessa besvär med svettningar och även sömnlösheten är, så blir svaret; det är övergående!!!! Herregud det finns kvinnor som drabbas av svettningar i 10 talet år...................... Aldrig att jag står ut med o svettas så här varje natt och även ett antal gånger på dagtid så pass länge.

Alltså hela dygnet runt - kan när som helst värmevallningarna  komma, utan att ens fråga om lov först :=)

Det finns mycket att glädjas åt i livet, i stort o i smått. Jag försöker glädjas åt det lilla, det enkla som ändå ger mig nåt positivt tillbaka.
Det kan vara enkelt umgänge med familj o vänner, att mötas av ett leende, att solen skiner, att mitt favorit program går på tvn just ikväll, att se dom första björklöven slå ut i skir grönska på vårkanten - ja det enkla är oftast det bästa.

Jag tänker o grubblar en hel del i vanliga fall. Det blir ännu mer tankar nu när jag genomgår cancer behandlingen. Benen slogs ju faktiskt lite undan på mig när jag fick min cancerdiagnos för drygt 2 mån sedan.

Jag lever ensam, näää inte helt ensam - jag har ju min fyrfota vän katten Sudden. Han är en drygt 7 årig katt herre, helt blyertsgrå o otroligt mysig när han vill vara det!!! Han är ett stort sällskap, kelsjuk ibland och väldigt egen ibland. Vill inte vara utan den katten. Han kom in i mitt liv i samband med skilsmässan fr min make för drygt 7 år sedan. Sudden är mig trogen, visst springer han ute o klättrar i träden men han kommer alltid tillbaka in till mig.

En annan del av mitt liv är självklart min son. Han är en stor glädjekälla tillsammans med sin flickvän, så glad över att jag har dom. Dom finns för mig och ställer upp så mycket dom kan för mig. Glad över att vi har en sån nära o bra kontakt.

Min kreativa sida är åxå en sak som jag glädjs enormt över. Är så tacksam att jag trots mina reumatiska besvär kan tillverka så pass mycket saker i olika material och utförande. Kul o se saker växa fram och att kunder tilltalas av det jag tillverkar och även vill köpa saker av mig. Det ger en positiv kick självklart.

En stor glädje källa är självklart att ha goa vänner runt sig som bryr sig om en. Jag är ju i större behov av goa vänner i mitt liv nu. Vänner som ringer, sms:ar, mailar, chattar med mig och besöker mig och/eller tar mig med ut på olika evenemang eller en enkel fika. Tack alla ni som bryr sig om mig!!!

Glädjs även åt all den hjälp och stöd som samhället kan bistå mig med. Har ju hjälp fr hemtjänsten både på morgonen o kvällen dagligen numera. Plus att kommunens sköterska besöker mig dagligen o ger mig blodförtunnande spruta. Kan tyckas jobbigt att ha folk springande hos mig dagligen, men samtidigt är det en stor trygghet självklart.

Varför kan jag inte få sova en hel natt??? Det är så hemskt frustrerande att inte få de timmar sömn jag så väl behöver för att ladda ny energi.

Värken i mitt vänstra ben eller allra främst i foten - är det som håller mig vaken flera timmar varje natt. En molande myrkrypande nervsmärta från fotknölen på fotens utsida o sen över hela fotryggen. Riktigt jädra jobbig nervsmärta som blir värre när jag är i stillhet. Tur jag har tid hos ortoped läkaren på onsdag den 8 dec.
Det har visserligen släppt lite, den allra värsta smärtan - Pronaxen tabl har väl hjälpt till en del med sin inflammations hämmande verkan.

I stort sett varje natt nång gång mellan kl 1-2 och sen runt 5 tiden är jag klarvaken och har denna hemska värk. Nu är kl bara 4 denna måndag morgon, när jag sitter o skriver detta blogg inlägg!!

Borde verkligen ligga och sova nu, men va tusan gör man? Tröttheten finns i kroppen dels pga min cellgifts behandling men även av den kroniska sjukdomen Sjögrens syndrom som jag haft i många långa år. Sjögrens är en reumatisk sjukdom som i främsta hand ger besvär med svår torrhet i kroppens slemhinnor. Jobbigast är muntorrheten och även dom torra "grusiga" ögonen, plus en förlamande trötthet som ej går att vila bort. Jag brukar säga vissa dagar att jag lider av "Hjärndimma" - när inte skallen vill va med alls utan den känns som en otroligt seg kola bara..............

Har väl lärt mig leva med denna sjukomen Sjögren, vad finns det för alternativ egentligen???
Mot muntorrheten finns salivstimulernade tabletter att ta, ögonen behöver påfyllning av en gel som smörjer upp ögonen på ett bra sätt. Tröttheten ja den finns där som en ständig följeslagare o håller mig alltså vaken. Låter motsägelsefullt, men "Thats Life".

Som jag älskade och bugga när jag var i övre tonåren. Jag hängde på Sandra i Kalmar 3 kvällar i veckan för att få dansa o ha skoj. Även om det var högre åldersgräns på fredagarna på Sandra, var jag där för jag älskade verkligen dans i alla dess former.

Träffade min blivande make o min sons pappa på Sandra för många många år sen. Inte hade jag gått nån bugg kurs- utan jag var helt självlärd. Visst hade jag morföräldrar som var mycke på dans, men mina föräldrar dansade inte.

När min reumatiska värk blev sämre när jag var 22-25 år sådär, fick jag ge upp dansen. Stela knän o höfter gick inte ihop med sena glada danskvällar tyvärr.

Idag har jag tillsammans med goda vänner varit och beskådat klubbmästerskapet i bugg i dansklubben Spinnrockarnas regi. Min son o hans sambo har gått nybörjar kursen i bugg under hösten i Kalmar. Är så glad att dom vid ung ålder har lärt sig dansa bugg. Det var en fröjd och se dom bugga loss o dom var såååå charmiga och duktiga. Vilken stolt mamma jag är!!!
Min exmake var åxå med o tävlade i samma klass som sin son - detta var ju extra kul ju.

Givetvis vann min son o hans tjej sin klass, dom hade start nummer 1 och dom kom på 1a plats. Jubel och visslingar och stort varmt grattis till dessa goa ungdomarna.

Var svårt o sitta still - så fötterna stampade takten och visst svängde jag lite på rumpan emellanåt åxå...........

Detta var en glädjens dag som jag så väl behövde. Blev middag på Ikea med mina vänner och lite inköp.

Denna helgen är det julmarknad i Bjursnäs Bygdegård, ca 3 mil söder om Kalmar. Jag skulle deltagit där för 3e året i rad, men insåg att min ork inte riktigt räcker till för 2 dagars julmarknad.
Mycke jobb med att packa bilen, bära in o packa upp sakerna o sen stå där  sälja mellan kl 12-17 båda dagarna.

Tur man har bra vänner, jag fick skicka med lite av mitt hantverk som en kompis visar o säljer åt mig. Så jag är med på ett litet hörn ändå!!!

Min underbare son tog mig med på en liten runda igår till ovan nämna julmarknad. Ville ju så gärna se hur det var där och även få prata med andra utställare jag lärt känna genom åren. Att komma ut lite bland folk o få va lite social piggar alltid upp mig.

Köpte 2 nya snygga svarta kuddar, den underbart goda whiskey senapen, dom ännu godare Brända Mandlarna fr Råsnäs i Timmernabben samt en vit textad bräda med budskapet : Detta kök är kryddat med kärlek!



Kylskåpsmagnet av mandelmussel form med handgjord liten tomte, tillverkat av mig!!!

I torsd den 2 dec så var det då dags för cytostatika behandling nr 2. Som vanligt så skulle blodprover tas innan behandlingen kunde starta. 1 vecka innan behandlings dagen tas cancermarkör provet CA 125, samt dagen före behandling tas proverna för röda o vita blodkroppar, lever o njurprover o nåt prov till.

Trodde jag skulle va lugn natten innan behandlings dagen, nu när jag visste hur allt går till med cellgifts droppet och div premedicinering innan. Men icke, tankarna flög fram o tillbaka i min skalle hela natten nästan. Jag hade verkligen behövt få sova o ladda ny energi. Nervvärken från ischiasen hjälper åxå till att hålla mig vaken om nätterna. Skit jobbigt - men vad göra???

Jag är så lyckligt lottad att den underbara personalen från hemtjänsten ställer upp o hjälper mig tidigare med mina kompressions strumpor (som jag behöver dagligen pga gamla blodproppar i benen) - dom dagar jag ska in till sjukhuset på behandling. Runt 7 tiden ropas det glatt "Godmorgon" och en piggt glatt ansikte kikar in :-)

En vänlig släkting kör mig till o från sjukhuset, så jag slipper väntan på sjukhus taxin.

Mina blodprover var allihop bra, CA 125 värdet låg nu på låga 19. Tänk att innan operationen var detta värde 2100!!!!
Tydde verkligen på att jag hade cancer i min kropp. Nu när cancern är bortopererad så har ju sannerligen detta värde sjunkit otroligt mycket.

Dom två cytostatika preparat som jag behandlas med är Taxol och Karboplatin. Utöver dessa får jag kortison, Tavegyl och nåt medel som skyddar min magslemhinna.
Taxol innehåller ett ämne från växtriket, närmare bestämt från idegransrot. Känns ändå rätt bra att det är från naturen och inte nåt påhittat biologiskt läkemedel. Detta dropp tar ca 3 tim innan det gått in i mitt blodomlopp. Som tur är kan jag röra mig fritt på avdelningen med droppställningen som min ständige följeslagare.

Karboplatin droppet tar runt 1 timme för att angripa mitt inre.

Båda dessa preparaten kan ge mig diverse biverkningar. Efter min första omgång med cytostatika märkte jag av ett fåtal biverkningar; muntorrhet o försämrad smak - men detta var övergående, trötthet såklart och även lös mage. Men dessa biverkningar kan man ju stå ut med. Det jag helst av allt vill slippa är illamående o kräkningar. Usch fy jag hatar och kräkas - finns inget värre. Har fått tabletter utskrivna mot illamående men ej behövt ta en enda tablett, skönt det.

När jag skriver detta blogg inlägg 2 dagar efter behandlingen har jag ej kännt av några biverkningar, mer än tröttheten då. Tar dock hög dos med kortison tabletter dag 2-4 efter behandlingen. Dom ger mig lite "uppåt tjack"
känsla plus att dom motverkar illamående och påverkar min kropp o faktiskt min ledvärk på ett positivt sätt.

Jag är dock medveten om att biverkningar kan dyka upp när som helst. Immunförsvaret slås ut, så jag ska egentligen hålla mig ifrån stora folksamlingar. Men som den öppna sociala pratglada kvinna jag är - så måste jag få vara bland o träffa lite goa människor emellanåt. Det ger ju trots allt ny positiv energi som jag så väl behöver för att orka med denna tuffa period i mitt liv.

Det som tyngt mig mest är att håret nu trillar av i raketfart. Detta har jag vetat om hela tiden plus att peruk är utprovad o finns här hemma färdig att användas. Men att känna hur hårstråna bara faller av skallen när jag står under duschstrålen eller drar med fingrarna genom håret - det är så otroligt knäckande. Helt plötsligt kände jag mig sjuk, cancersjuk!!!

I torsd kväll efter behandlingen greppade jag saxen o klippte o klippte mitt redan ganska kort hår ännu kortare. Det är så glest mellan hårstråna nu.................... Usch va jobbigt.

Peruken känns som en mössa, när jag använder den. Måste justera in den- sitter inte bra alls. Men jag har hittat en fin peruk i en fin kastanjebrun färg med slingor i- så modellen o utseendet är inga fel på.

Innan jul ska jag få min nästa behandling, den 22 dec är det dags igen. 3e behandlingen detta år 2010 och sen återstår 3 cyto behandlingar år 2011. Tänk så lite man vet om sitt liv. Snälla ni som läser min blogg; lev i nuet och njut av varje dag, man vet aldrig vad som händer i livet.

En stor del av mig är mitt behov av kreativt skapande. Att få låta händerna tillverka det hjärnan har kläckt en idé om!!
Jag har under många många år tyckt om att tillverka saker med mina händer. Det har varit en drivkraft att trots att mina fingrar är svårt förvärkta av min reumatism, ändå kunna tillverka små pilliga detaljrika alster. Min envishet och mitt positiva tänkande är stora drivkrafter.

Att stolt få se hur olika saker växer fram ur mina händer, fr idé till färdig produkt - det är höjden av lycka.
Denna hösten har jag ej tillverkat så jättemycke. Mycket fokus har jag självklart lagt på min cancer diagnos.
Men en del saker har jag tillverkat.  Jag jobbar mycket i cernitlera/fimolera och tillverkar små tomtar,vättar, änglar i stl 2-7 cm höga. Denna leran härdar jag i vanlig hushållsugn, så figurerna blir hårda o hållbara.
Dom minsta grejerna jag gör är små pyttesmå flugsvampar, ca 7-10 mm höga. Roliga o tillverka, och pilligt.

Håller mig inte till ett material när jag tillverkar. Gillar o jobba i betong, gjuta olika ljusstakar o figurer i olika slags formar. Kul o se vad det blir av det man experimentar fram.
Har tillverkat en del julkort, vilket uppskattas av kunderna. Lyckovättar, kärleksnissar och färgglada vättar plus en stor mängd juldekorerade tändsticks askar har jag tillverkat.

Har fått dra ner på mängden julmarknader jag brukar medverka på denna hösten/vintern. Min ork o energi är lite upp o ner. Har  bara blivit en enda julmarknad plus en 4veckors utställning på ett äldreboende. Säljer lite till bekanta och släkten åxå. Deltog även på Ölands Skördefest i början på okt.

Min kreativa ådra är en stor del av mig. Ger mig mycket positiv energi tillbaka. Jag är noggrann o stolt över dom hantverks alster jag lyckas tillverka och som uppskattas av mina kunder.

En grundinställning jag har är att jag försöker tänka positivt i stort o smått. Tankens positiva kraft är stark o hjälper mig mycket. Inte så att jag går omkring o lever mitt liv 100 % positivt. Jag är en människa med hjärta o själ o hamnar självklart i negativa tankar som sätter sig fast i skallen emellanåt.

Men jag, bara jag kan vända den negativa tanken till nåt positivt. Gäller bara o bestämma sig för att slänga bort det negativa o vända tanken åt det positiva hållet. Ingen "offer kofta" på alltså - inte länge i alla fall.
Detta är inte lätt det håller jag med om. Men det går. Gäller bara o få insikt i hur stark tankens kraft är.

För min del har jag nog varit en rätt glad skit med mycket humor hela mitt liv. Detta underlättar självklart.
Men när man hamnar i olika kriser i livet faller man kanske djupt ner i mörker o tunga negativa tankar.

Jag genomgick en tuff skilsmässa för drygt 7 år sedan. Benen slogs undan på mig, jag grät, var ledsen, förbannad, hatisk............... ja helt under isen vill jag säga. Jag såg ingen lösning i sikte, ingen utväg till att jag skulle kunna leva ett harmoniskt lykligt liv igen efter 21 års förhållande med min sons pappa.
Men när som bäst behöver stöd o hjälp fick jag upp ögonen på Kay Pollaks böcker; "Att välja glädje" och "Att växa genom möten". Jag anmälde mig till studiecirklar i dessa ämnen o fick en stor insikt hur stark tankens kraft är o att JAG - lilla Jag kan förändra mitt liv genom hur jag tänker. Det blev en stor WOW upplevelse men krävde mycke träning träning................

Fick även förmånen att gå en kurs i Personlig utveckling genom Kunskapsnavets försorg. Vi hade en underbar livscoach/mentor i Maria Kehagia som gav oss mycke bra övningar att jobba med för att underlätta o förändra våra liv i en positiv riktning.

Jag lånade även mycke böcker på biblioteket i ämnen Psykologi o Personlig utveckling. Ville få mer kunskap hur jag själv kan påverka mitt liv för att må bra trots kroniska sjukdomar o andra bekymmer i livet. "Allting går" säger jag allt som oftast-men det kan ta tid.Men tiden har jag ju!!

Jag försöker leva i nuet o njuta av stunden/dagen idag. Carpe Diem!

Beskedet kom per telefon, att patologen hittat mer cancer i mitt underliv. Inte mycke tack o lov, men fanns pyttelite cancerceller på min vänstra äggledare samt det som hittades under operationen; cancer i cystan på en begränsad liten yta inuti cystan.

Fick besked att jag skulle genomgå 6 st cytostatika behandlingar med 3 veckors mellanrum. Allt för att döda ev kvarvarande cancer celler i min kropp och förhindra/skjuta upp ev återfall.

Min första behandling fick jag den 11 nov - alltså precis en månad efter operationen. Detta visade sig bli en av dom tuffaste dagarna i mitt berg o dalbane liv..................
På morgonen när jag stod i duschen small det till på baksidan av mitt lår, en brännande stark smärta; ischias!!!!

Jädra vad ont det gjorde, kunde inte känna av vänsterfoten mot golvet. Hur skulle jag fixa denna dagen? Jag hade förberett mig mentalt på denna dagen o min första cellgifts behandling. Inget fick stoppa mig nu. Men hjälp av rullator o stöd fr släkting som körde mig till sjukhuset, kom jag till gynavd kl 8 på morgonen. Jag skrek ut min smärta, var väldigt starkt smärtpåverkad. Jag är van att ha värk dagligen men denna nervsmärta var mig övermäktig. Aj aj aj aj mycke tårar o skrik, jag hyperventilerade.

När läkaren o sköterskan sa att det blir ingen behandling idag- då skrek jag rakt ut: JAG SKA HA MIN BEHANDLING IDAG....................... var ju så inställd på det. Och så blev det, jag fick ta det slutgiltiga beslutet!!!

Droppet kopplades till min inopererade Port-á-cath. Det börjades med div pre-medicinering mot illamående o för skydda magen. Mina prover var bra, Ca 125 (cancermarkör prov) var nu på värde 82. Före operationen låg Ca värdet på höga 2100!!!!

Två olika cytostatika preparat ska ledas in i min kropp via dropp. Har fått information om alla dess biverkningar som kan uppstå. Jag hoppas jag slipper så många som möjligt, en del biverkningar är inte kul alls. Jag hatar illamående o kräkningar t ex. Får visserligen tabl mot illamående utskrivet åxå- men ändå.

Behandlings dagen gick sakta framåt, jag hade jätte besvär av min ischias värk. Den tog all min energi fr mig. Men jag bet ihop. Längtade hem till min säng o hoppades min värk skulle klinga av.

Under natten hemma var jag så smärtpåverkad att jag fick ringa min son o han kom till mig, sen blev det ambulans in till sjukhuset. Jag fick en Ketogan spruta - oj vad skönt det blev. Smärtan klingade av sakta sakta.
Läkaren konstanterade att jag har en falsk ischias - kommer fr muskulaturen i skinkan. Nerven ligger klämd mellan muskulaturen. Kommer att gå över, men kan ta tid. Kom överens om en regelbunden medicinering som kapar smärt topparna. Blev hemskriven efter ca 3 tim, och fick ytterligare en Ketogan spruta för att orka ta mig hem i sonens bil.
Vilket äventyr......................... Denna dagen blev inte alls som jag tänkt.

Operationsdagen närmade sig fort. Jag blev inlagd på söndags kvällen 10 okt. Som tur var skulle jag
opereras först av alla på måndags morgonen.

Hade haft bra samtal med narkosläkare före operationen, kände mig rätt lugn. Även om dom berättat
om ev risker som kunde uppstå under operationen o vid uppvaknandet. Skulle mina lungor orka dra in luft
när dom väckte mig ur narkosen t ex?? Om inte så blir det respirator o intensiv vård under några dygn, hade
jag fått information om.

Men jag som försöker tänka positivt hade peppat mig själv o mina lungor att visst tusan ska vi fixa detta här.
Klart mina lungor ska dra in luft för eget maskineri - så är det bara!!

Jag förbereddes för operationen o blev så glad när jag fick se narkosläkaren. Det var den läkaren jag pratat med
några dagar innan o fått stort förtroende för. Jag kände mig trygg nu.

Jag var sövd under hela operationen, som tog nästan 3 timmar. Jag fördes sen till uppvaknings avd och väl där insåg jag att va tusan "JAG ANDAS JU SJÄLV" .................. Jippie mina lungor var med mig. Skönt, jag var så lycklig.

Fick besked på uppvak att det var cancer i den stora cystan på vänster äggstock. Patologen hade undersökt cystan under pågående operation.
Det var en stor operation o livmodern, äggstockar med cystor, äggledare, blindtarm o bukhinna togs bort från mitt inre. Det kändes lite som om jag var "Stympad". Mina kvinnliga organ var borta. Men vad ska jag ha dom till vid 50 års ålder???

Vilka änglar som jobbar på uppvaknings avd på Länssjukhuset i Kalmar. Dom gjorde allt för att jag skulle må så bra jag bara kunde. Smärtlindring, andas bra, ligga bra -buffa upp kuddar hit o dit osv.

Redan på kvällen blev jag flyttad tillbaka till gyn avd, där det finns ännu fler underbara änglar som gav mig en underbar omtänksam omvårdnad under 1 veckas tid.
Det behövdes mycke smärtstillande tabletter o morfin sprutor under dagar o nätter, mycke tårar fälldes och
humöret var allt annat än på topp. Men jag kämpade på som bara den, var ju tvungen att komma ur sängen o röra på kroppen för att undvika blodproppar och lunginflammation bl a.

Jag var ju tvungen att klara mig själv med uppstigning ur sängen, dusch osv - för att kunna klara mig själv när jag kom hem. Så det var bara o kämpa på.
Jag längtade hem till min egen säng o till min goa katt Sudden. Efter en vecka på sjukhuset blev jag äntligen utskriven. En ny väntan tog vid- svar från patologen om ev fler cancer celler i nåt av de bortopererade organen.
Mer oro - mer väntan igen.

Måndagen den 13 sept 2010 var dagen jag fick ett besked jag inte kunnat förutse.

Hade haft en fruktansvärd värk i magen under ett par dygn, kontaktade sjukvårds upplysningen
som hänvisade till gyn jouren då det ansågs vara nåt gynekologiskt besvär jag drabbats av.

Fick tid till gyn läkaren 13 sept alltså. Klart jag var nervös o undrade vad det var som gav mig
dessa besvär.

Beskedet jag fick var att jag hade cystor på båda mina äggstockar. Den ena cystan var runt 7 cm
i diameter o den andra cystan ca 2 cm. Blodprover samt ett vävnadsprov fr livmodern togs. Besked
skulle komma om ca 2 veckor. En väntan som var oerhört jobbig. Mycke tankar hann snurra runt i skallen.

Ordet Äggstocks cancer nämndes i förbi farten. Att jag låg i riskzonen för detta. Jag gick hem o googlade
allt om äggstocks cancer o cystor i underlivet. Varför ska allt drabba mig? Har jag inte fått min beskärda del
av sjukdomar, motgångar, kriser i mitt liv? Benen slogs undan mig ännu en gång, även om jag vet av erfarenhet
att jag är stark inombords o har tagit mig ur ett flertal jobbiga perioder i mitt liv.

Efter drygt en o halv vecka fick jag ett tele samtal fr doktorn om att jag måste göra en datortomografi röntgen
över bröstkorg o buk. En akutremiss var redan skickad o kallelsen kom efter några dagar.
Hade läst mig till att det fanns spridnings risk till lungorna vid en utvecklad äggstocks cancer. I detta läge visste jag inte min diagnos men förstod att det skulle utrönas om det fanns några tumörer eller cystor på fler ställen i min kropp.

En ny väntan på besked fr datortomografi undersökningen tog vid. Oro o ängslan över vad som komma skulle. Tur man inte vet vad som kommer hända ibland. Men jag vill ha kontrollen över mitt liv o detta var oroliga dagar o nätter av väntan på besked.

Efter många turer hit o dit av våndor o frågeställningar o samtal med gyn läkare o narkosläkare blev det bestämt att jag skulle opereras månd 11 okt. Fanns alltså misstanke om cancer i underlivet. Jag cancer?? Usch fy vad hemskt. Cancer = död!!!
Hur skulle jag fixa detta?