livetsbergodalbana

Igår var jag på efterkontroll på gyn mottagningen efter min äggstockscancer. Jag kontrolleras en gång i halvåret numera. Det har gått 4 år sedan jag opererades för cancern. Under 5 års tid går man på dessa kontrollerna.

Varje gång kallelsen dyker ner i brevlådan klappar hjärtat lite fortare och oron tar ett fast grepp om mig. Det är lika fasansfullt varje gång. Blir samtidigt lite arg på mig själv. Varför slösa denna negativa energi på att gå omkring och vara orolig flera veckor? Det har ju varit bra alla tidigare kontroller jag gjort!!

Men jag vågar inte tro på det bästa - att allt ser bra ut och är normalt. Såklart är allt bara bra, inget avvikande på nåt sätt. Pust - kan andas ut igen!!

 

Har dock fortfarande lite oro kvar över svullna och ömma lymfkörtlar i bakhuvud/nacke. Har blivit mindre ömt och körtlarna är inte lika stora nu. Men är inte helt bra. Ska till vårdcentral för återbesök nästa vecka ang detta.

 

Legat lite lågt med hantverkandet pga ömheten i nacken. Men blev några fler tändsticksaskar dekorerade under gårdagen. Så kul och pilla med. Och dom pryder sin plats bredvid ljusstaken eller som liten gåva till någon tillsammans med julljus och servetter t ex.

 

 

 

Som sagt min kreativa period under året är som störst just nu. Och vad händer då? Ja inte en bruten axel som förra året, tack och lov. Fick helt plötsligt vansinnigt ont i bakhuvudet/nacken för ca 1 vecka sedan. Knölar slog upp som var oerhört ömma. Var till vårdcentralen och svaret löd svullna lymfkörtlar. Har ingen pågående infektion i kroppen så är verkligen konstigt. Trodde först värken berodde på ett allt för intensivt sittande med tillverkning av tomtar i lera och massa julkort som gjorts under få dagar.

 

Förhoppningsvis kommer lymfkörtlarna att försvinna efter 1-2 veckor och inte ge mer besvär. Annars blir det punktion och se vad det är som spökar inom mig. Suck blir så trött!!

 

Med värken och ömheten är det svårt och hantverka. Men jag är envisheten själv, så gjorde färdigt några kylskåpsmagneter härom dagen ändå.

 

 

I lördags styrde vi kosan ut på landet, några km norr om stan. Hade hört talas om Västerslät gårdsbutik men aldrig besökt stället. Nyfikenheten om bra och närproducerat kött och chans till god fika var bra nog.

 

Jag tittar alltid lite extra hur det är med tillgängligheten om man har lite rörelseproblem som jag har. Bra med parkering, entré utan trappsteg, luftig inomhusmiljö och framkomligt med rullstol eller rullator osv.

Här funkade allt detta kanonbra. Visserligen var parkeringsytorna belagda med grus/småsten och det är inte helt lätt att manövrera en rullstol där.

 

Tänk att det redan har gått 4 år sedan jag fick mitt cancerbesked. Imorgon 11 oktober är det exakt 4 år sedan jag låg på operationsbordet och skulle operera bort de cystor som upptäckts på mina äggstockar. Man misstänkte att det var cancer pga höga värden på ett cancerblodprov CA125. Men helt säkra var ej läkarna. Under operationen skulle patologen noggrant gå igenom de organ som opererades bort.

 

Det var med stor oro som jag la mig på operationsbordet denna gången. Jag visste att äggstockar, äggledare och livmodern skulle tas bort för att va på säkra sidan. Jag hade redan kommit in i klimakteriet så mina kvinnliga organ hade jag ej nytta av längre.

 

Bara att höra ordet CANCER gör ju ont och väcker negativa känslor. Ordet DÖD ligger nära till hands samtidigt. Var en fruktansvärd tid från upptäckten av cystorna knappt 1 månad tidigare till div röntgenundersökningar och blodprovstagningar samt samtal med narkosläkare innan själva operationen.

 

Minns att 11 oktober 2010 var en måndag. Jag blev inskriven på gyn avdelningen på Länssjukhuset i Kalmar på söndagskvällen. Min son med flickvän var med mig dit. Så mycket tankar som rörde runt i skallen. Jag som redan hade nog med sjukdomar. Skulle det även vara CANCER i min kropp???

 

Jag kördes ner tidigt på morgonen till operation. 2 gyn läkare skulle operera. Jag var orolig för narkosen och rädslan över att inte vakna därefter fanns djupt inom mig. Ett stort operationsteam fanns på salen och den trygge

narkosläkaren som jag träffat för samtal innan skulle söva mig och det kändes trots allt tryggt.

 

Vaknade upp flera timmar senare och kände bara sån glädje över att jag var vaken och kunde andas själv. Att jag hade ett jättebandage över magen och att det gjorde ont och stramade i buken brydde jag mig ej om. Jag fick rejäl smärtlindring regelbundet.

Läkaren kom förbi och sa att det dom misstänkte var sant. Var cancer i äggstocken och i äggledaren. Dock ej spritt i buken eller i tarmarna. Min blindtarm hade dom tagit i bara farten - vad skulle jag ha den kvar för!!

 

Cancer jaha och sen då? Min pappa hade lungcancer och samma reumatiska sjukdom som jag har. Måste vi följas i allt? Hur skulle behandlingen se ut framöver? Tappa allt hår? Framtiden? Kommer jag klara mig från återfall? Ja frågorna var många.

 

Det blev en vecka på sjukhus. Oj vad ont jag hade i buken och operationssåret. Gick åt mycket värktabletter och många tårar trillade ner för mina kinder. En tuff tid.

Men hem ville jag och med mer hemtjänsthjälp skulle det nog fixa sig hemma. Även sköterskor från hemsjukvården blev inkopplade. Tryggt och bra.

 

Efter exakt 1 månad, den 11 nov inledde jag mina cytostatika behandlingar för att förhindra fler cancerceller att ta fäste i min kropp. 6 st behandlingar skulle jag ha med 3 veckors mellanrum. Om operationen och allt omkring den var jobbig så var behandlingarna än jävligare. Kanske inte själva behandlingen utan biverkningarna av de cellgifter som pumpades in i kroppen som tog strid med allt i kroppen. Även det som var friskt och fungerade började jävlas. Usch och fy för denna behandling- men det är ju ett måste.

 

Jag har nu gått på regelbundna kontroller under dessa åren. Lite tätare i början och nu en kontroll varje halvår hos gynläkaren. Allt ser bra ut och det är jag så tacksam över. I totalt 5 år går jag på kontroller och sen frisk förklaras man.

Har ni orkat läsa ända hit, va bra. Vill ni läsa min blogg från början klicka här:

 

Jag fick tipset att börja blogga i och med cancer diagnosen. Mest för min egen skull att få skriva av mig alla tankar och känslor. Så snart är bloggen 4 år den med :-)

 

Nu rullar livet på o flera av mina dagar består nu i höst av tillverkning inför kommande julmarknader. Kreativt skapande hjälper mig mycket. Får mig att glömma det onda och det jobbiga för stunden.