Tillbaka till livet efter en blodförgiftning
Fortsättning kommer här på föregående blogginlägg.
Att vägen tillbaka till ett någorlunda fungerande liv efter min tid vårdtid på Intensiven IVA, var lång - det förstod jag rätt fort. Jag var ju som ett vårdpaket när jag kom till infektionsavdelningen. Stötte fram enstaka ord, kunde ej äta själv eller röra armar eller ben. Hur skulle jag kunna komma hem och fungera i hemmiljö och ta mig fram med rullator precis som innan??? Svårt att tänka den tanken bara.
Men framsteg gjordes, lite lite för varje dag. Trött blev jag fort så vilade mycket. Ville ju bli förstådd så tränade på att hitta orden och tala flytande. Äta själv vill man ju så min envishet gjorde att jag efter 3-4 dagar satt och åt själv.
Sjukgymnasterna är ett ihärdigt släkte så dom pushade mig till framsteg för varje dag som gick. Jag hade bara mitt mål i skallen att jag skulle kunna gå och det rätt bra - den dagen sonen med flickvän kom från Thailand. Detta tjatade jag om varje träningspass. Målbilder är kanonbra.
Maten är en viktig del av återhämtning och tillfrisknande. Får man isterband och dillstuvad potatis som jag verkligen gillar, då rensas tallriken. Var så mycket mat plus näringsdrycker mellan måltiderna.
Jag var isolerad på rummet både på infektion och sen på GR klin. Att ej få lämna rummet och gå ut i dagrummet ex är jättetufft. Dag ut och dag in att bara få vistas på rummet på ca 15 kvm. Detta berodde på att jag är bärare av en resistent tarmbakterie samt att jag hade kateter när jag var på infektionsavd. Turligt nog kom en del släkt och vänner på besök och skingrade mina tankar ibland.
På GR kliniken där jag var för rehab träning fick jag gå lite i korridoren tillsammans med sjukgymnasten. Men i den delen av korridoren fanns inga patientrum. Snacka om att känna sig som i ett fängelse.
Här står mina trogna hjälpredor parkerade. Mitt mål var att kunna använda min gamla trogna gröna rullator mer och mer. Den skulle ju funka bättre där hemma. Det höga gåbordet är kanonbra och ger bra stöd och jag kan hänga på underarmarna på det. Men det är otympligt.
Nu när jag är hemma i bostaden funkar det bra med gröna rullatorn. Fast ibland när jag är trött, efter dusch eller på kvällen. Då använder jag gåbordet.
Man är ganska trygg på lasarettet, bara att trycka på larmknappen så kommer personalen. Dygnet runt. Att åka hem kändes skrämmande samtidigt som jag längtade hem nåt fruktansvärt. Hade varit på sjukhuset sen 2 mars och utskrivningen blev fred 31 mars. Nästan en hel månad på sjukhus. Svårt sjuk och nedsövd på IVA. Tack och lov fick dom bukt på min blodförgiftning.
Ett foto på mig som min sambo tog på IVA. Mycket sladdar och monitorer och övervakning på mig. Så tacksam för den sjukvård jag fick. Jag har fortfarande svårt att ta in att det är jag. Känns som en film som spelas upp i mitt inre. Det handlar om mig men jag står utanför.
Den mentala biten tar tid att bearbeta och att förstå vad jag gått igenom. Jag minns ju inget från IVA tiden. Jo jag har små sekvenser av minnen eller om det är drömmar. Vet inte vilket. Ska få komma på återbesök till IVA så småningom och det ser jag fram emot. Blir åxå en bearbetning. Har kontakt med en kurator och pratar regelbundet med henne vilket känns bra.
Pratar och frågar mina närmast anhöriga en hel del. Dom fanns ju vid min sida. Dom förklarar för mig hur det var och vilka svar dom fick från läkare mfl.
Nu är jag alltså hemma sedan 2 veckor tillbaka och träning och återhämtning fortsätter på hemmaplan. Får lite extra hjälp från hemtjänsten samt att kommunsköterskan kollar mitt blodtryck och tar prover.
Långfredag idag så önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK
Kram från Lotta
När livet hängde på en skör tråd.
Jättelänge sedan jag bloggade sist. Men tillbringade hela mars månad på sjukhuset. Åkte in med ambulans 2 mars kände mig allmänt hängig och hade haft halsont och nästäppa ett par veckor. Minns ej ambulansfärden eller hur jag blev mottagen på sjukhusets akutmottagning. Fått berättat för mig att mitt blodtryck sjönk fort till väldigt låg nivå och pulsen steg. Blev snabbt flyttad till intensivvårdsavdelningen IVA.
Under lördagen blev det riktigt kritiskt för mig och de beslutade att intubera mig och även köra igång en dialys på mig. Att jag var drabbad av nån infektion stod klart men man vet inte än idag av vad. Jag kopplades till allehanda maskiner som övervakade mig, fick andningshjälp och smärtstillande mm. Nedsövd o har inga minnen från dessa dagarna. Jo några minnen eller om det är drömmar???
Lördagsnatten var mest kritisk. Läkarna pratade med mina anhöriga och dom var på plats hos mig. Helt maktlösa!! Min sambo, min son med flickvän, min mamma och min syster var hos mig.
En av alla monitorer som följde mitt hälsotillstånd.
Tack och lov såg man en förbättring på proverna och div värden under veckan som följde. Jag var dock nedsövd från lörd 4 mars - fred 10 mars. Det var en blodförgiftning fick jag så småningom veta av infektionsläkaren.
Känns mycket märkligt att i efterhand se bilder som IVA personalen och min sambo tagit på mig när jag vårdas på IVA. Likaså skrev personalen en dagbok till mig under vårdtiden, där dom beskrev vad dom gjorde med mig. Att nu i efterhand läsa detta och se foton är väldigt konstigt. Ser ju att det är jag på bilderna men känns som att jag står utanför allt o en film spelas upp...........
Jag var väldigt trött och sov mycket när jag väckts upp från nedsövningen. Har inga minnen från helgen eller från den 13 mars då jag flyttades över till inf avd.
På infektions avd 39 fick jag ligga på enskilt rum och efter en dag där fick jag ett rum med taklift. Jag kunde inte hitta orden utan stammade fram nåt ohörbart. Fattade inte varför. Kunde inte röra mina armar eller ben en enda mm - dom kändes som blyklumpar. Jag var ett vårdpaket.
Dom vände på mig enl ett vändschema i sängen för att inte få liggsår. Dom lyfte mig upp med takliften och satt mig i en stabil rullstol när det var matdags. Jag kunde inte äta själv de första dagarna utan blev matad. Trauma ja det kan man säga.
Här sitter jag i rullstolen med mitt matbord framför mig.
Jag tränade på talet varje dag, prata o prata ännu mer. Sakta men säkert så gick det bättre o bättre. Sen gick det inte att få tyst på mig. Tränade på att äta själv efter några dagar, en del mat på bordet o i hakklappen men jag var envis.
Hade mycket ont i lederna då jag bara låg i sängen eller satt i rullstolen. kunde ej stå upp...... saknade muskler o koordination över kroppen. Men bad ju om smärtlindrande tabl såklart. Värst var nätterna då jag ej vågade somna. Om jag somnade kanske jag inte vaknade mer tänkte jag. Fick prata med en kurator för att bearbeta detta.
Här ska det tränas minsann
Sjukgymnasterna var aktiva inne hos mig och ville såklart få igång mig. Första gången jag skulle sitta på sängkanten var jag rädd. Hade ändå liftselen på mig som höll mig på plats. Gällde att hitta min tyngdpunkt o hitta balansen. Det gick till slut.
Några dagar senare skulle jag stå upp med hjälp av gåbordet. Skakiga ben men det gick vägen. En kort stund i alla fall. Gick några få steg till höger o sen till vänster. Kändes som ett maraton. Tårarna kom!!
Hade ett mål och det var att kunna gå med stöd den dagen min son o hans tjej kom hem från sin semester i Thailand. Och det klarade jag <3
Forts följer på denna livsresa........
Kram från en kämpe med 9 liv// Lotta
