Dagarna som försvann liksom.........
Det är ett bra tag sen jag skrev nåt i bloggen nu. Dels finns inte så mycke o skriva om när dagarna bara tillbringas inom lägenhetens väggar och därtill ett sjukt dåligt mående.
Jag hade såklart hoppats på att jag skulle må bättre och bättre efter den sista cellgifts kuren och därtill hörande biverkningsvecka. Men ack så fel jag hade.
Käkade ju penicillin kur nr 2 i samband med sista cellgifts omgången, vilket däckade mig mer än vanligt. Magen slog bakut och tröttheten var massiv.
Illamåendet slog till på rejäl front. Jag hade inte mått illa efter någon av de tidigare behandlings omgångarna med cellgifter, varför blev det så här nu??? Och illamåendet släppte inte heller. Dryga 3 veckor med illamående och varannan dags kräkningar blev det med facit i hand. I början kunde jag äta lite men ju längre tiden gick så tog det emot att stoppa nåt i munnen över huvud taget, varken vatten eller bröd slank ner. Självklart blev jag svagare för varje dag som gick, humöret vart uruselt och mentalt mådde jag SKIT.........
Tog självklart kontakt med gyn avd och dess personal. Svaret löd att illamåendet inte berodde på cellgifterna. Man misstänkte istället en tarmbakterie ligga bakom mitt illamående. Men efter provtagning var svaret NEGATIVT. Jag rekommenderades att ta kontakt med vårdcentralen - men va tusan kan dom göra som inte läkarna på sjukhuset klarar av??
Jag var nu körd i botten kände jag. Nånting måste hända men vad!! Rop på hjälp åt alla håll- hemtjänst, kommunsköterskor mm.
Vaknade tidigt torsd morgon den 24 mars med konstiga smärtor under vä bröst när jag djup andades eller hostade. Blev rädd såklart och ringde därför Sjukvårds rådgivningen. Blev rekommenderad att kolla upp mig på akuten då det kunde vara hjärtinfarkt eller blodpropp i lungan. Blev alltså en tidigt morgon med ambulans transport till akut mottagningen på Länssjukhuset i Kalmar. Kopplades till EKG apparat redan i ambulansen. Men allt såg bra ut. Berättade om hela min sjukdoms historia; 3 reumatiska sjukdomar, äggstocks cancer, cellgifts behandlingar, blod proppar i ben o lungor, drygt 3 v illamående och dåligt ätande etc...........
Div blodprover togs o den danske medicin läkaren lyssnade på mina lungor och konstanterade att ingen blodpropp förelåg denna gången utan troligen en muskel inflammation. Jaha!!!! "Du får gå hem igen- hur tar du dig hem??"
MEN HERREGUD- JAG KUNDE KNAPPT STÅ PÅ MINA BEN AV SVAGHET PGA ILLAMÅENDET.
Hem skulle jag dock enl behandlande läkare. Min ork var lika med NOLL- orkade inte protestera mer. Taxichauffören fick ta mig ut i rullstol till taxi bussen. Väl hemma föll jag ihop igen och bara grät och grät.
Fredags dygnet passerade på nåt sätt, men jag hade bestämt mig för att ta mig till akuten igen på lördagen. Någon måste hjälpa mig. Jag orkade inte leva mitt liv på detta sätt. Var inget värdigt liv.
Lördagen 26 mars blev en minnesrik dag. Tiden mellan kl 10.15 - 15.30 tillbringades med en evig väntan. En väntetid på nästan 1 tim innan samtalet med sköterskan på Sjukvårds rådgivningen kunde inledas pga hög belastning. Sedan började maraton väntan - 3 tim väntan på ambulans transporten. Har aldrig varit med om dess like. Det var dryga 3 tim med lång lång lång väntan. Många tårar hann jag fälla under den tiden.
Men när jag äntligen kom in till akut mottagningen då gick det undan. Gulliga goa hjälpsamma sjuksköterskor tog blodprover o satte vätskedropp på mig snabbt som ögat. En lung röntgen beställdes och genomfördes så snabbt så jag knappt hann med själv. Det enda negativa var den polska kvinnliga medicin läkaren som varken jag eller mamma förstod vad hon sa. Blev många VA VA VA?????
Bestämdes att jag skulle läggas in på gyn avd 5 och där skulle jag få fortsatt vätskedropp mm. Skönt o få komma till en avd där jag känner personalen och dom känner till mig.
Fick höga doser cortison som dämpade mitt illamående, plus en tablett som skyddar min magslemhinna. Vätskedroppet fortsatte med dels natrium o glucos dropp, dels med kalium dropp.
Under söndags eftermiddagen och kvällen märktes en förbättring. Det var på väg åt rätt håll. Under måndagen kunde jag äta samtliga måltider utan att må illa eller kräkas. Det var så underbart.
Dryga 3 veckors illamående var över. Jag som var så däckad och nu märktes en tydlig förbättring. Tröttheten finns såklart kvar inom mig. Men den lär jag får ha ett bra tag till.
Skönt och bli utskriven och få komma hem igen till sin lilla boning. Mycke och ta tag i här hemma igen, men har fixat med mer hjälp och stöd från hemtjänsten samt att jag får middag hemskickad varje dag. Under en övergående period behövs nog detta för att jag ska bli starkare och kunna fokusera min energi på mig själv.
Jag hade såklart hoppats på att jag skulle må bättre och bättre efter den sista cellgifts kuren och därtill hörande biverkningsvecka. Men ack så fel jag hade.
Käkade ju penicillin kur nr 2 i samband med sista cellgifts omgången, vilket däckade mig mer än vanligt. Magen slog bakut och tröttheten var massiv.
Illamåendet slog till på rejäl front. Jag hade inte mått illa efter någon av de tidigare behandlings omgångarna med cellgifter, varför blev det så här nu??? Och illamåendet släppte inte heller. Dryga 3 veckor med illamående och varannan dags kräkningar blev det med facit i hand. I början kunde jag äta lite men ju längre tiden gick så tog det emot att stoppa nåt i munnen över huvud taget, varken vatten eller bröd slank ner. Självklart blev jag svagare för varje dag som gick, humöret vart uruselt och mentalt mådde jag SKIT.........
Tog självklart kontakt med gyn avd och dess personal. Svaret löd att illamåendet inte berodde på cellgifterna. Man misstänkte istället en tarmbakterie ligga bakom mitt illamående. Men efter provtagning var svaret NEGATIVT. Jag rekommenderades att ta kontakt med vårdcentralen - men va tusan kan dom göra som inte läkarna på sjukhuset klarar av??
Jag var nu körd i botten kände jag. Nånting måste hända men vad!! Rop på hjälp åt alla håll- hemtjänst, kommunsköterskor mm.
Vaknade tidigt torsd morgon den 24 mars med konstiga smärtor under vä bröst när jag djup andades eller hostade. Blev rädd såklart och ringde därför Sjukvårds rådgivningen. Blev rekommenderad att kolla upp mig på akuten då det kunde vara hjärtinfarkt eller blodpropp i lungan. Blev alltså en tidigt morgon med ambulans transport till akut mottagningen på Länssjukhuset i Kalmar. Kopplades till EKG apparat redan i ambulansen. Men allt såg bra ut. Berättade om hela min sjukdoms historia; 3 reumatiska sjukdomar, äggstocks cancer, cellgifts behandlingar, blod proppar i ben o lungor, drygt 3 v illamående och dåligt ätande etc...........
Div blodprover togs o den danske medicin läkaren lyssnade på mina lungor och konstanterade att ingen blodpropp förelåg denna gången utan troligen en muskel inflammation. Jaha!!!! "Du får gå hem igen- hur tar du dig hem??"
MEN HERREGUD- JAG KUNDE KNAPPT STÅ PÅ MINA BEN AV SVAGHET PGA ILLAMÅENDET.
Hem skulle jag dock enl behandlande läkare. Min ork var lika med NOLL- orkade inte protestera mer. Taxichauffören fick ta mig ut i rullstol till taxi bussen. Väl hemma föll jag ihop igen och bara grät och grät.
Fredags dygnet passerade på nåt sätt, men jag hade bestämt mig för att ta mig till akuten igen på lördagen. Någon måste hjälpa mig. Jag orkade inte leva mitt liv på detta sätt. Var inget värdigt liv.
Lördagen 26 mars blev en minnesrik dag. Tiden mellan kl 10.15 - 15.30 tillbringades med en evig väntan. En väntetid på nästan 1 tim innan samtalet med sköterskan på Sjukvårds rådgivningen kunde inledas pga hög belastning. Sedan började maraton väntan - 3 tim väntan på ambulans transporten. Har aldrig varit med om dess like. Det var dryga 3 tim med lång lång lång väntan. Många tårar hann jag fälla under den tiden.
Men när jag äntligen kom in till akut mottagningen då gick det undan. Gulliga goa hjälpsamma sjuksköterskor tog blodprover o satte vätskedropp på mig snabbt som ögat. En lung röntgen beställdes och genomfördes så snabbt så jag knappt hann med själv. Det enda negativa var den polska kvinnliga medicin läkaren som varken jag eller mamma förstod vad hon sa. Blev många VA VA VA?????
Bestämdes att jag skulle läggas in på gyn avd 5 och där skulle jag få fortsatt vätskedropp mm. Skönt o få komma till en avd där jag känner personalen och dom känner till mig.
Fick höga doser cortison som dämpade mitt illamående, plus en tablett som skyddar min magslemhinna. Vätskedroppet fortsatte med dels natrium o glucos dropp, dels med kalium dropp.
Under söndags eftermiddagen och kvällen märktes en förbättring. Det var på väg åt rätt håll. Under måndagen kunde jag äta samtliga måltider utan att må illa eller kräkas. Det var så underbart.
Dryga 3 veckors illamående var över. Jag som var så däckad och nu märktes en tydlig förbättring. Tröttheten finns såklart kvar inom mig. Men den lär jag får ha ett bra tag till.
Skönt och bli utskriven och få komma hem igen till sin lilla boning. Mycke och ta tag i här hemma igen, men har fixat med mer hjälp och stöd från hemtjänsten samt att jag får middag hemskickad varje dag. Under en övergående period behövs nog detta för att jag ska bli starkare och kunna fokusera min energi på mig själv.
Livet efter behandlingarna
En dryg vecka har gått sen jag fick min sista cellgiftsbehandling. Precis såsom tidigare så började biverkningarna på lördag kvällen - 2 dagar efter behandlingen. Värken o orkeslösheten i benen sätter in med kraft. Smakförändringar i munnen börjar, muntorrheten enorm. Tröttheten däckar mig osv................... Snacka om att bli ner klubbad!!!
Veckan som gått har jag alltså mått skit. Timme för timme går sakta och jag önskar bara att dagarna ska gå fort så jag kommer bort från alla jobbiga biverkningar. Dessutom har magen var totalt kass, så mycke tid har tillbringats på toaletten, usch fy.
Idag söndag känner jag mig fortfarande urlakad och tömd på energi. Solen skiner ute - men jag har ingen ork att gå ut. Benen bär mig inte riktigt. Jag går fortfarande med rullatorn inomhus. Känner av myrkrypningarna i min vänster fot fortfarande. Likaså kommer känselbortfall då o då, känner inte foten mot underlaget- vilket är oerhört otäckt och gå då. Känns som benen bara försvinner under mig. Gud vad jag låter gnällig - men detta är min vardag tyvärr.
Förhoppningsvis känner jag mig lite piggare framåt nästa vecka. Men en klok vän sa till mig igår: hur lång tid har du varit sjuk och varit under behandling? Jo det är ju 5 mån sedan operationen den 11 okt 2010. Då bör du ha en ungefär lika lång återhämtningsfas innan du är "fit for fight" igen, sa vännen. Klokt sagt, jag köper det. Det tar ju tid och bygga upp min kropp igen efter all raserande framfart som cellgifterna gjort i min kropp. Tänk själv att alla friska celler i kroppen även blivit angripna av de elaka cancer monster cellerna!!!
Den specifika cancer tröttheten tar även den lång tid att bemästra. Det är en trötthet som ej går att vila och sova bort. Den är sååååå förlamande. Jag är ju van vid trötthet, min Sjögrens sjukdom har ju trötthet som en biverkning/symtom. Men cancer tröttheten är ett strå vassare.
Min omgivning har nog rätt svårt att förstå denna trötthet. Syns ju inte synligt utåt att jag är så in i dödens trött.
Men trots allt ska jag göra vad jag kan för att må bättre. Men det får ta den tid det tar. Jag är ivrig och vill bli piggelin fort. Jag känner lust att vilja göra massa saker, men orken finns inte just nu. Min kurator sa till mig att det är positivt att jag har LUSTEN att göra saker. Det finns tyvärr många cancer patienter som saknar lusten till livet. Hon sa till mig att bejaka min lust att planera och göra saker som gör gott för mig själv - men jag får ha tålamod för kraften och orken kommer så småningom.
Hoppas att solen fortsätter lysa över oss- det gör trots allt livet lite ljusare :-)
Veckan som gått har jag alltså mått skit. Timme för timme går sakta och jag önskar bara att dagarna ska gå fort så jag kommer bort från alla jobbiga biverkningar. Dessutom har magen var totalt kass, så mycke tid har tillbringats på toaletten, usch fy.
Idag söndag känner jag mig fortfarande urlakad och tömd på energi. Solen skiner ute - men jag har ingen ork att gå ut. Benen bär mig inte riktigt. Jag går fortfarande med rullatorn inomhus. Känner av myrkrypningarna i min vänster fot fortfarande. Likaså kommer känselbortfall då o då, känner inte foten mot underlaget- vilket är oerhört otäckt och gå då. Känns som benen bara försvinner under mig. Gud vad jag låter gnällig - men detta är min vardag tyvärr.
Förhoppningsvis känner jag mig lite piggare framåt nästa vecka. Men en klok vän sa till mig igår: hur lång tid har du varit sjuk och varit under behandling? Jo det är ju 5 mån sedan operationen den 11 okt 2010. Då bör du ha en ungefär lika lång återhämtningsfas innan du är "fit for fight" igen, sa vännen. Klokt sagt, jag köper det. Det tar ju tid och bygga upp min kropp igen efter all raserande framfart som cellgifterna gjort i min kropp. Tänk själv att alla friska celler i kroppen även blivit angripna av de elaka cancer monster cellerna!!!
Den specifika cancer tröttheten tar även den lång tid att bemästra. Det är en trötthet som ej går att vila och sova bort. Den är sååååå förlamande. Jag är ju van vid trötthet, min Sjögrens sjukdom har ju trötthet som en biverkning/symtom. Men cancer tröttheten är ett strå vassare.
Min omgivning har nog rätt svårt att förstå denna trötthet. Syns ju inte synligt utåt att jag är så in i dödens trött.
Men trots allt ska jag göra vad jag kan för att må bättre. Men det får ta den tid det tar. Jag är ivrig och vill bli piggelin fort. Jag känner lust att vilja göra massa saker, men orken finns inte just nu. Min kurator sa till mig att det är positivt att jag har LUSTEN att göra saker. Det finns tyvärr många cancer patienter som saknar lusten till livet. Hon sa till mig att bejaka min lust att planera och göra saker som gör gott för mig själv - men jag får ha tålamod för kraften och orken kommer så småningom.
Hoppas att solen fortsätter lysa över oss- det gör trots allt livet lite ljusare :-)
