Tillbaka till livet efter en blodförgiftning

Fortsättning kommer här på föregående blogginlägg.
 
Att vägen tillbaka till ett någorlunda fungerande liv efter min tid vårdtid på Intensiven IVA, var lång - det förstod jag rätt fort. Jag var ju som ett vårdpaket när jag kom till infektionsavdelningen. Stötte fram enstaka ord, kunde ej äta själv eller röra armar eller ben. Hur skulle jag kunna komma hem och fungera i hemmiljö och ta mig fram med rullator precis som innan??? Svårt att tänka den tanken bara.
 
Men framsteg gjordes, lite lite för varje dag. Trött blev jag fort så vilade mycket. Ville ju bli förstådd så tränade på att hitta orden och tala flytande. Äta själv vill man ju så min envishet gjorde att jag efter 3-4 dagar satt och åt själv.
 
Sjukgymnasterna är ett ihärdigt släkte så dom pushade mig till framsteg för varje dag som gick. Jag hade bara mitt mål i skallen att jag skulle kunna gå och det rätt bra - den dagen sonen med flickvän kom från Thailand. Detta tjatade jag om varje träningspass. Målbilder är kanonbra.
 
Maten är en viktig del av återhämtning och tillfrisknande. Får man isterband och dillstuvad potatis som jag verkligen gillar, då rensas tallriken. Var så mycket mat plus näringsdrycker mellan måltiderna.
 
Jag var isolerad på rummet både på infektion och sen på GR klin. Att ej få lämna rummet och gå ut i dagrummet ex är jättetufft. Dag ut och dag in att bara få vistas på rummet på ca 15 kvm. Detta berodde på att jag är bärare av en resistent tarmbakterie samt att jag hade kateter när jag var på infektionsavd. Turligt nog kom en del släkt och vänner på besök och skingrade mina tankar ibland.
På GR kliniken där jag var för rehab träning fick jag gå lite i korridoren tillsammans med sjukgymnasten. Men i den delen av korridoren fanns inga patientrum. Snacka om att känna sig som i ett fängelse.
 
 
Här står mina trogna hjälpredor parkerade. Mitt mål var att kunna använda min gamla trogna gröna rullator mer och mer. Den skulle ju funka bättre där hemma. Det höga gåbordet är kanonbra och ger bra stöd och jag kan hänga  på underarmarna på det. Men det är otympligt.
 
Nu när jag är hemma i bostaden funkar det bra med gröna rullatorn. Fast ibland när jag är trött, efter dusch eller på kvällen. Då använder jag gåbordet.
Man är ganska trygg på lasarettet, bara att trycka på larmknappen så kommer personalen. Dygnet runt. Att åka hem kändes skrämmande samtidigt som jag längtade hem nåt fruktansvärt. Hade varit på sjukhuset sen 2 mars och utskrivningen blev fred 31 mars. Nästan en hel månad på sjukhus. Svårt sjuk och nedsövd på IVA. Tack och lov fick dom bukt på min blodförgiftning.
 
 
Ett foto på mig som min sambo tog på IVA. Mycket sladdar och monitorer och övervakning på mig. Så tacksam för den sjukvård jag fick. Jag har fortfarande svårt att ta in att det är jag. Känns som en film som spelas upp i mitt inre. Det handlar om mig men jag står utanför.
 
Den mentala biten tar tid att bearbeta och att förstå vad jag gått igenom. Jag minns ju inget från IVA tiden. Jo jag har små sekvenser av minnen eller om det är drömmar. Vet inte vilket. Ska få komma på återbesök till IVA så småningom och det ser jag fram emot. Blir åxå en bearbetning. Har kontakt med en kurator och pratar regelbundet med henne vilket känns bra.
Pratar och frågar mina närmast anhöriga en hel del. Dom fanns ju vid min sida. Dom förklarar för mig hur det var och vilka svar dom fick från läkare mfl.
 
Nu är jag alltså hemma sedan 2 veckor tillbaka och träning och återhämtning fortsätter på hemmaplan. Får lite extra hjälp från hemtjänsten samt att kommunsköterskan kollar mitt blodtryck och tar prover.
 
Långfredag idag så önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK
 
Kram från Lotta

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0