livetsbergodalbana

Handlar om mig o mina tankar om livet.

När livet hängde på en skör tråd.

Jättelänge sedan jag bloggade sist. Men tillbringade hela mars månad på sjukhuset. Åkte in med ambulans 2 mars kände mig allmänt hängig och hade haft halsont och nästäppa ett par veckor. Minns ej ambulansfärden eller hur jag blev mottagen på sjukhusets akutmottagning. Fått berättat för mig att mitt blodtryck sjönk fort till väldigt låg nivå och pulsen steg. Blev snabbt flyttad till intensivvårdsavdelningen IVA.

Under lördagen blev det riktigt kritiskt för mig och de beslutade att intubera mig och även köra igång en dialys på mig. Att jag var drabbad av nån infektion stod klart men man vet inte än idag av vad. Jag kopplades till allehanda maskiner som övervakade mig, fick andningshjälp och smärtstillande mm. Nedsövd o har inga minnen från dessa dagarna. Jo några minnen eller om det är drömmar???

 

Lördagsnatten var mest kritisk. Läkarna pratade med mina anhöriga och dom var på plats hos mig. Helt maktlösa!! Min sambo, min son med flickvän, min mamma och min syster var hos mig.

 

En av alla monitorer som följde mitt hälsotillstånd.

 

Tack och lov såg man en förbättring på proverna och div värden under veckan som följde. Jag var dock nedsövd från lörd 4 mars - fred 10 mars. Det var en blodförgiftning fick jag så småningom veta av infektionsläkaren.

Känns mycket märkligt att i efterhand se bilder som IVA personalen och min sambo tagit på mig när jag vårdas på IVA. Likaså skrev personalen en dagbok till mig under vårdtiden, där dom beskrev vad dom gjorde med mig. Att nu i efterhand läsa detta och se foton är väldigt konstigt. Ser ju att det är jag på bilderna men känns som att jag står utanför allt o en film spelas upp...........

 

Jag var väldigt trött och sov mycket när jag väckts upp från nedsövningen. Har inga minnen från helgen eller från den 13 mars då jag flyttades över till inf avd.

På infektions avd 39 fick jag ligga på enskilt rum och efter en dag där fick jag ett rum med taklift. Jag kunde inte hitta orden utan stammade fram nåt ohörbart. Fattade inte varför. Kunde inte röra mina armar eller ben en enda mm - dom kändes som blyklumpar. Jag var ett vårdpaket.

Dom vände på mig enl ett vändschema i sängen för att inte få liggsår. Dom lyfte mig upp med takliften och satt mig i en stabil rullstol när det var matdags. Jag kunde inte äta själv de första dagarna utan blev matad. Trauma ja det kan man säga.

 

Här sitter jag i rullstolen med mitt matbord framför mig.

 

Jag tränade på talet varje dag, prata o prata ännu mer. Sakta men säkert så gick det bättre o bättre. Sen gick det inte att få tyst på mig. Tränade på att äta själv efter några dagar, en del mat på bordet o i hakklappen men jag var envis.

Hade mycket ont i lederna då jag bara låg i sängen eller satt i rullstolen. kunde ej stå upp...... saknade muskler o koordination över kroppen. Men bad ju om smärtlindrande tabl såklart. Värst var nätterna då jag ej vågade somna. Om jag somnade kanske jag inte vaknade mer tänkte jag. Fick prata med en kurator för att bearbeta detta.

 

 

Här ska det tränas minsann

Sjukgymnasterna var aktiva inne hos mig och ville såklart få igång mig. Första gången jag skulle sitta på sängkanten var jag rädd. Hade ändå liftselen på mig som höll mig på plats. Gällde att hitta min tyngdpunkt o hitta balansen. Det gick till slut.

Några dagar senare skulle jag stå upp med hjälp av gåbordet. Skakiga ben men det gick vägen. En kort stund i alla fall. Gick några få steg till höger o sen till vänster. Kändes som ett maraton. Tårarna kom!!

 

Hade ett mål och det var att kunna gå med stöd den dagen min son o hans tjej kom hem från sin semester i Thailand. Och det klarade jag <3

 

Forts följer på denna livsresa........

 

Kram från en kämpe med 9 liv// Lotta

 

 

Helt otroligt Lotta, skulle vara roligt att prata med dig. Men önskar dig allt gott.

Tänk vad livet är skört, du hade verkligen "änglavakt"! Hoppas nu verkligen att du bättrar dig dag för dag. Önska dig och din sambo allt gott! Kramar!

Är så glad för din skull att allt har gått så bra till slut. Nu är det bara att kämpa på så gott det går, Har följt ditt elände hela tiden. Krya! Krya! Lotta, allt blir bra till slut.

Kära Lotta ! Jag och även Lena har tänkt så mycket på dig. Pratade med Bosse vid ett tillfälle och med Gunnel som känner dig väl. Du är en kämpe av högsta graden. Ända sedan vi först möttes i bloggvärlden för många år sedan har du drabbats av än det ena än det andra, men din livslust är det inte att ta fel på. Du reser dig !!! Varje gång !!
Hoppas att du snart, ja snart får njuta av ett långt "sjukhuslov". Det är du värd.
Många kramar från oss //Eva