Sorg......

Aldrig att jag trodde att man kunde bli så däckad av en cellgifts behandling. Men det kan jag intyga nu att man kan.

Ingen som inte genomgått det jag går igenom nu- kan förstå hur cellgifterna påverkar min kropp. Cellgifterna har ju en uppgift att döda ev kvarvarande ilskna cancer celler och att förhindra/förskjuta ett ev återfall med cancer.

Men cellgifterna ger sig ju på mina friska celler i kroppen åxå................. Slår ut det lilla friska goda som finns i min värkbrutna kropp.
Ischiasvärken däckade ju mig redan vid min första cellgiftsbehandling. Den värken finns kvar i min fot fortf- men har tack o lov mattats av en hel del. Känner myrkrypningar o lite känselbortfall fortf i foten - men den inflammations hämmande medicinen har hjälpt mig.

Efter den senaste behandlingen har immunförsvaret slagits ut rejält. Har en konstig värk i båda benen, fr låren och neråt. Är muskelsvag i benen och måste använda rullator vid förflyttningar inomhus. Har ej ork att ta mig ut i vinter vägväglaget med rullatorn, så jag tillbringar mina dagar inomhus. Usch fy - det känns långt till våren och framför allt barmark...............

Cellgifterna slog även ut mina slemhinnor på olika ställen i min kropp. Munslemhinnan blev ju påverkad redan vid min första cellgifts kur. Att inte känna vad mat eller dryck smakar är inget vidare. Därtill blåsor i munnen bläääää.
Slemhinnorna i underlivet blev påverkade efter denna behandlingen, inte alls trevligt.................... Och nu har jag blivit hes till råga på allt.

Vad mer kan man få i biverkningar??? Jag är skit trött på att inte få känna mig pigg. Min behandling är under en begränsad tid, det vet jag. Och hälften av behandlingarna har jag fått nu. Återstår alltså 3 behandl tillfällen under 2011.

Det som gör mig så oerhört sårbar och sorgsen är att jag lever utan en partner vid min sida. Är det nån gång jag önskar jag delat mitt liv med en kärleksfull person- så är det nu. Det är skit tufft och inte ha nån nära vid sin sida i denna situationen jag befinner mig i.

Visst finns familj o vänner - men alla har nog med sitt. Och vissa vänner hör inte alls av sig som förr. Tur jag har några få vänner som jag har mycke telefon kontakt med i alla fall.

Min största sorg just nu är att sonen och hans tjej flyttar till huvudstaden om nån vecka. Allt har gått mycke snabbt med jobb o bostad för dom, fast jag vetat om att dom vill pröva sina vingar länge. Men nu är det definitivt klart med flytt och det känns tungt i mitt hjärta. Det är inget jag ska eller kan förhindra, men oj vad jobbigt det kommer bli. Jag och sonen har en bra o nära relation, och han har funnits vid min sida i både med- och motgångar i livet. Jag har även stöttat honom i flera tunga perioder i hans unga liv. Så banden är starka.

Allt känns extra känslosamt just nu. Men det kommer väl kännas bra så småningom. Blir inte lika lätt att träffas och få hjälp av dom, och jag kanske inte orkar sitta i timmar på en buss till stor staden. Men det finns ju tele, sms, msn tack och lov.

Kommentarer
Postat av: Eva

Men kära du....så tråkigt för dig på olika sätt !!! Men du måste igenom detta och sen kan det bara bli bättre. Jag känner verkligen med dig, men man kan ju inte riktigt förstå allt, när man står bredvid. Hoppas att 2011 ska innebära en ljusning för dig, att du ska må bättre . Bra att du har datorn och mobil att hålla kontakt med. Lycka till och kramar till dig // Eva

2010-12-30 @ 13:41:04
URL: http://evaspysselsida.blogspot.com
Postat av: Mia

En sån jobbig tid du går igenom, det är sant att ingen kan förstår som inte själv har gått igenom samma sak. Jag hoppas att du orkar hålla humöret uppe och genomlida dom sista kvarvarande behandlingar, sedan får vi tro att allt ska bli bättre nästa år.

Tänker ofta på dej trots att vi inte känner varandra.

Många kramar från Vävarfinken Mia

2010-12-31 @ 14:25:22
URL: http://macke-ateljvvarfinken.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0