Man slutar aldrig förundras...............
När en människa drabbas av sjukdom eller nån form av kris i livet slås den invanda tillvaron i spillror.
Tryggheten med det vardagliga livet och allt vad det innebär kastas omkull och det blir ett inferno av tankar, känslor, bekymmer, sjukdom, gråt, ilska, rädslor - ja allt jobbigt slår till med kraft.
Att vara den drabbade är svårt - men det finns ju allt som oftast nära familje medlemmar, släkt och vänner runt den drabbade som åxå berörs på ett eller annat sätt. Dom närstående hamnar ju självklart i chock tillstånd och visar rädsla och ångest över det som hänt. Olika människor reagerar självklart olika. Många vet inte vad dom ska säga till den drabbade eller hur dom ska bete sig över huvud taget.
Men det allra viktigaste är inte vad en anhörig eller vän säger eller gör - bara att hon eller han finns där och inte sviker i en sån situation. Det enklaste är att säga: jag finns här för dig, säg till mig om jag kan göra nåt för dig!!! Och hör av dig någolunda regelbundet med ett tele samtal eller ett kort besök. Det behöver inte vara till krånglat på nåt sätt.
Allt för många visar dock sin rädsla eller är oförstående för vad som drabbat den anhörige. Be den sjuke i så fall berätta vilka besvär/symtom/bekymmer hon har. Men sen finns det tyvärr människor som helt saknar empatisk förmåga tyvärr............
Jag skulle önska att jag inte alltid ska behöva be om hjälp. Jag har tidigare i livet haft svårt att be om hjälp i olika situationer. Men har genom åren fått inse att jag måste göra det när jag inte själv orkar eller kan göra allt.
Under min pågående cellgifts behandling är tröttheten det som däckar mig mest och påverkar min livssituation väldigt mycket. Att klä på mig, ta rullatorn upp till garaget, ut med bilen o sen t ex åka iväg och handla matvaror är som att bestiga ett högt berg. Det kräver en enorm energi insats från min sida och den energin saknar jag nu tyvärr.
Önskvärt vore då att någon i min närhet frågar mig om jag behöver handla något - när dom ska iväg och göra sina inköp. Men icke.................... det blir för besvärligt!!!! Man slutar aldrig förundras.........
Tryggheten med det vardagliga livet och allt vad det innebär kastas omkull och det blir ett inferno av tankar, känslor, bekymmer, sjukdom, gråt, ilska, rädslor - ja allt jobbigt slår till med kraft.
Att vara den drabbade är svårt - men det finns ju allt som oftast nära familje medlemmar, släkt och vänner runt den drabbade som åxå berörs på ett eller annat sätt. Dom närstående hamnar ju självklart i chock tillstånd och visar rädsla och ångest över det som hänt. Olika människor reagerar självklart olika. Många vet inte vad dom ska säga till den drabbade eller hur dom ska bete sig över huvud taget.
Men det allra viktigaste är inte vad en anhörig eller vän säger eller gör - bara att hon eller han finns där och inte sviker i en sån situation. Det enklaste är att säga: jag finns här för dig, säg till mig om jag kan göra nåt för dig!!! Och hör av dig någolunda regelbundet med ett tele samtal eller ett kort besök. Det behöver inte vara till krånglat på nåt sätt.
Allt för många visar dock sin rädsla eller är oförstående för vad som drabbat den anhörige. Be den sjuke i så fall berätta vilka besvär/symtom/bekymmer hon har. Men sen finns det tyvärr människor som helt saknar empatisk förmåga tyvärr............
Jag skulle önska att jag inte alltid ska behöva be om hjälp. Jag har tidigare i livet haft svårt att be om hjälp i olika situationer. Men har genom åren fått inse att jag måste göra det när jag inte själv orkar eller kan göra allt.
Under min pågående cellgifts behandling är tröttheten det som däckar mig mest och påverkar min livssituation väldigt mycket. Att klä på mig, ta rullatorn upp till garaget, ut med bilen o sen t ex åka iväg och handla matvaror är som att bestiga ett högt berg. Det kräver en enorm energi insats från min sida och den energin saknar jag nu tyvärr.
Önskvärt vore då att någon i min närhet frågar mig om jag behöver handla något - när dom ska iväg och göra sina inköp. Men icke.................... det blir för besvärligt!!!! Man slutar aldrig förundras.........
Kommentarer
Postat av: Eva
Det är nog inte lätt att "stå" bredvid en närstående som blivit sjuk. Likväl som det inte alltid är lätt att hantera sin egen situation när man blir sjuk. För många år sen var jag väldigt hjälplös i många situationer innan jag fick en ny höftled.Sen fick jag ett nytt liv. Hoppas det ordnar sig för dig. Jo idag ska jag åka med vår idrottsförening till Kosta. Det ska vara så julfint där !! Ha en skön, kanske pysslig helg !! Kram Eva
Trackback
