livetsbergodalbana

För drygt 50 år sedan startade mitt livs berg o dalbana.
Färden har verkligen gått upp för branta, svåra, nästan oöverstigliga branta backar.
Men det har åxå gått mycket utför, livet har gått enkelt o smidigt som i den största
nedförs backen- det bara rullade på liksom.

Barndomen var tämligen bekymmersfri, i tonåren fick jag upp ögonen för dans o hur
kul det var.
Vid 21 års ålder kom min blivande make in i mitt liv o kärleken spirade o gav frukt till
en underbar son.

Men redan under tonåren var det uppförsbacke då det konstanterades att jag vid 17 års
ålder drabbats av den kroniska sjukdomen ledgångsreumatism. Stelhet o värk i framför
allt händer o fötter var o är vardag för mig då och även nu.

Hur lära sig leva med en kronisk livslång sjukdom?
Finns bara 2 alternativ, antingen försöker man acceptera situationen (är inte helt lätt men
det går), eller tar man på sig offer koftan o tycker synd om sig själv o mår allt sämre.

Jag valde det första alternativet. Det tog tid o acceptera en kronisk sjukdom o dom begränsningar
sjukdomen för med sig. Tack o lov är inget konstant utan jag har haft många rätt så bra perioder
utan så fruktansvärt mycke värk under alla mina år.

Men varför bara fylla en berg o dalbane vagn med bekymmer? Jag har genom åren fått två
ytterligare reumatiska diagnoser: Sjögrens Syndrom och SLE.

Men minst lika mycke glädje, goda skratt o massa humor o underbara människor har fyllt
mitt livs berg o dalbana. Så färden har varit mycket positiv o gett mig mycket tillbaka åxå.